Björnfotografering i Kuhmo

Sommaren 2018 körde vi upp till Kuhmotrakten för björnfotografering. För att locka fram stora rovdjur används åtel, t.ex. djur som dött i trafikolycka. Dessa läggs ut framför gömslet eller kojan där fotografen kan gömma sig. Man tar sig till björnkojan på eftermiddagen för att sedan stanna där till nästa morgon. 
   Den första kvällen spenderade vi i en koja mitt i skogen, viket jag var väldigt glad för då miljön kändes naturlig och inte så upptrampad. Jag hade knappt hunnit rigga min utrustning innan järven dök upp. Det kändes lite väl enkelt och solskenet minskade också på känslan av mystik. Järven återkom någon timme senare i skymningen.
   Jag tog första vakten. Det var stilla i skogen och havstruten och måsen som tidigare varit på besök kom inte tillbaka. Efter midnatt hörde jag ett stilla prasslande bakom kojan. Jag funderade på om det kom från vädringsluckorna, men nej. Satt mig ner igen för att en stund senare få syn på en bekant siluett bara några meter vänster om kojan. Björnen. Spännande och mäktigt. Jag var väl medvetna om att minsta ljud kunde skrämma bort björnen och rörde mig så försiktigt som möjligt. Men liggunderlaget jag satt på var obönhörligt. Jag ändrade ställning lite för oförsiktigt och ungbjörnen gav sig av efter att ha lystrat en stund. Besvikelsen var stor. Och lika stor var glädjen då björnen bara en stund senare återvände.
   En timme senare dök följande gestalt upp samma väg som ungbjörnen hade kommit. Hannen som vi senare förstod var en äldre, men rätt envis och stridslysten typ, åt sig mätt och la sig ner i blåbärsriset medan ungbjörnen fortsatte kalasa på tryggt avstånd.
   Men det var inte slut på överraskningarna. Vid tretiden lufsade en ännu större björn förbi kojan. Ljudvärlden där björnens tunga steg ackompanjerades med allt högre brummande och grymtande då den gick rakt emot den andra hannen vid den största åteln var nästan skrämmande.  Situationen lugna ner sig rätt snart – efter den första rätt högljudda diskussionen satt sig björnarna ner för att kalasa på åteln bredvid varandra. Ett gott exempel på att situationerna vid en björnkoja inte är helt naturliga. 
   Ungbjörnen som sprungit iväg när den andra vuxna björnhannen dök upp, kom tillbaka en stund senare och satt sig för att vänta på sin tur. Likheterna med en hunds kroppsspråk var slående.
   Den följande natten spenderade vi i en koja vid en myr. Ingenting kunde riktigt mäta sig med föregående natts föreställning och naturliga skogsmiljö. Men visst var det spännande att på småtimmarna vakna till från en kort stunds slummer och upptäcka en varg som tassar över myren.