Oulanka nationalpark

Det finns 40 nationalparker i Finland. De första nationalparkerna grundades 1938. Av dessa finns Pyhätunturi och Pallas-Ounastunturi kvar. År 1956 etablerades sju nya nationalparker. En av dessa, den nordligaste Lemmenjoki är också den största (2 860 km2). Den minsta (Petkeljärvi, 6 km2) och yngsta (Hossa, 2017) ligger båda helt vid den ryska gränsen. Skärgårdshavets nationalpark grundades 1983 och har en yta på 500 km2 medan Ekenäs skärgård fick nationalparkstatus några år senare 1989.
   Under studietiden besökte vi Oulanka och Riisitunturi nationalparker. Under det första förlängda veckoslutet i mars 2017 skulle vi lära oss fotografera fåglar från koja. Dagen började tidigt på morgonen trots att kungsörnarna väntas dyka upp först vid middagstid, om ens då. Det gäller att vara tyst hela tiden eftersom kungsörnarnas bo finns några hundra meter bakom kojan och man får inte störa dem. Men väntan blir inte lång tack vare småfåglarna och hackspettarna som tar sig an nötterna och solrosfröet som är utspridda bara några meter från kojan.
   Det är en mäktig upplevelse att sen äntligen rätt sent på eftermiddagen se kungsörnen segla förbi för att om en liten stund landa i trädet ovanom åteln. Kameran får vara så länge som örnen spanar runt så att den inte skall få syn på rörelsen från objektivet som sticker ut genom gluggen i väggen eller skrämmas av ljudet från kameran. Efter ett tag gör hanen honan sällskap. Det är vår i luften.
   Landskapsfotografering stod på agendan i mars 2018. På vägen upp till Oulanka forskningsstation stannade jag vid Köylä by där strömstaren håller till och dyker efter larver på forsens botten. Det är otroligt hur dessa skojiga fåglar hörs över det mäktigt forsande och öronbedövande brusande vattnet. Att de inte heller bryr sig om att det är 30 grader kallt är också svårt att begripa.
   Nästa dag bekantade jag mig med Myllykoski området. Efter att ha sett kvarnen och tagit den obligatoriska bilden på den och forsen fortsatte turen vidare längs med Aallokkokoski, tidvis utanför de upptrampade stigarna vilket förstås gav nya, lite fräschare bildvinklar. På hemvägen åkte vi via det mindre kända, men väldigt sympatiska Niskakoski, där vi på avstånd fick syn på en utter på isen.
   Följande dag blev det en dagsutflykt till Riisitunturi. Det gällde att i tillägg till termoskaffe och proviant ha med snöskor, vandringsstavar och lämpliga kläder för en lång vandring i tidvis djup snö. Lager-på-lager konceptet fungerade perfekt också den här gången, även på toppen av fjället där vinden pinade på. Med det landskapet var det mödan värd.