Svalbards mäktiga landskap

Fotoutbildningens sista och mest äventyrliga resa gick till Svalbard i september 2018. 
   Första dagen framme tog vi oss upp på glaciären sydväst om Longyearbyen där vi bodde. Vandringen dit var inte alltid helt lätt i den steniga terrängen så jag var väldigt glad för att jag tagit med vandringsstavarna. Stegjärn med broddar skulle jag gärna också haft uppe på glaciären, men lyckligt gav nysnön rätt bra fäste. Lite extra spänning blev det också av att detta var isbjörnsområde dit man inte fick gå utan att någon i sällskapet hade gevär med sig och var beredd att skjuta varningsskott för att skrämma bort annalkande nallar. Vi fick också vara beredda på att vädret kunde ändra plötsligt. Molnen hängde rätt lågt den här dagen, men vi fick behålla sikten tills vi var tryggt tillbaka på boendet.
   Under vistelsen var vi på två turer med båt, en till Barentsburg och en till Pyramiden. Motiven tog aldrig slut där vi åkte fram längs med bergssluttningarna, med ständigt nya färger och formationer, vissa mer grafiska än de andra. Det lätta täcket av nysnö som kommit någon dag innan skapade extra fina mönster i det mäktiga landskapet.
   Efter båtturen till den ryska gruvorten Barentsburg stannade vi kvar i Longyearbyen centrum som var närmare vattnet än vårt boende. Skymningen var i antågande. Himlen och bergstopparna på andra sidan fjärden färgades i ljusröda nyanser. Detta fick kompensera för att vi missat norrskenet som spelat på himmelen natten innan vi kom.
   Vistelsen på Svalbard var också tankeväckande. Kolet, som ännu bröts här, påminde dels om att Svalbard för miljontals år sedan befann sig på varmare breddgrader så att det var varmt och växtrikt på denna nu nästintill trädlösa ö, som vilar i polarnattens mörker från slutet av oktober till mitten av februari. Dels kändes det absurt att man ännu bröt kol till och med i så här pass tuffa förhållanden. Samtidigt hade jag ju själv bidragit till vårt beroende av fossilt bränsle genom att ha flugit hit (också) bara för att fotografera. Det dåligt samvete måste steg för steg ge vika för avkall på saker vi alltid tidigare gjort.
   Besöket i spökstaden Pyramiden var inte enbart tankeväckande utan också beklämmande. Den här ryska gruvstaden lämnades 1998 efter att verksamheten inte längre var lönsam då subventionerna tagit slut i och med Sovjetunionens fall 1991. Det var ledsamt att se alla spår, eller sår, i naturen. Att promenera genom öde hus och påminnas om att människor levt här på detta ogästvänliga ställe mitt emot den väldiga Nordenskiöld glaciären kändes väldigt konstigt. Fjällräven gjorde en glad, men lite malplacerad var ju den också.
   Resans sista utflykt bjöd på kontakt med en annan ”ortsbo”, den lilla kortbenta Svalbardrenen. Här lever den på tillsynes ingen växtlighet alls. En liten tuffing också den